Bokrecension: Ett hov av dimma och vrede

Okej, det är dags för en recension av den bästa boken jag någonsin läst, hittills i alla fall. Jag har skrattat, gråtit och tänkt “holy shit”. Om du bestämmer dig för att läsa den här serien, så är du in for a treat! Minirecension i bilden nedan, klicka för större bild. 💜

Jag har antecknat massor medan jag läst den här boken men jag vill verkligen verkligen inte spoila för någon, det finns så mycket som är wow. Men jag lägger en varning för spoilers ändå för jag kommer att prata lite om handlingen såklart.

Handling, lite spoilers och mina tankar - ett virrvarr

Den här boken är alltså Ett hov av dimma och vrede (A court of mist and fury) och bok nummer två i serien om Feyre av Sarah J. Maas. Feyre överlevde under berget och är nu högalv och brottas nu med sina tankar om vad hon gjort för att överleva. Medan hon brottas med sig själv får hon ta itu med sina nyvunna krafter, politik och den ondska som lurar längre bort i världen.

Åh, det är så svårt att skriva om boken utan att avslöja en massa goa detaljer! Jag säger varning för spoilers igen för jag måste snacka lite detaljer. Låt mig först bara säga att jag vill bo i Velaris, i Natthovet. Herregud vad jag vill dit. Så mycket att jag hittade en fantastisk fan-art på Pinterest som jag nu har som bakgrundsbild på mobilen haha.

Boken börjar tre månader efter under berget. Feyre känner sig instängd i Vårhovet och vill därifrån, eller iallafall få följa med Tamlin ut på markerna. I samma veva börjar Feyres avtal med Rhysand gälla, hon ska spendera en vecka per månad hos honom. Vilket hon, och jag, tänkte skulle bli hemskt. Det visade sig vara tvärtom. Rhysand var inte den hon har trott hela tiden och det var inte Tamlin heller. Om man kände att Tamlin var trevlig i första boken och Rhys var obehaglig så kan jag bara meddela att det är tvärtom i den här boken. Rhys for the win. Karaktärsutvecklingen är ännu en gång så jäkla bra. Feyre, Rhysand och de andra karaktärerna vi får träffa under bokens gång är så fenomenala.

En av mina favoritgrejer med boken är humorn, speciellt kommentarerna mellan Feyre och Rhysand, deras jargong är otroligt rolig! Det finns många citat som jag älskar i boken men som tagna ur sitt sammanhang inte riktigt får den glans dom har i boken. Men ett citat som ändå är kul (och relevant för vår värld) utan kontexten är detta: “Jag har så mycket att göra att jag ibland är frestad att utplåna hela världen med min kraft och börja om från början. Bara för att få lite jävla frid”

Boken är precis som första boken spicy, mycket mer spicy än den första. Så om du absolut inte vill läsa böcker med sådant i så är detta inte något för dig. 🌶️

En av anteckningarna jag gjorde medan jag läste lyder såhär:

“Slutet är som käftsmäll på käftsmäll. När man tror att man inte kan få mer ångest över hur det ska sluta så ger Sarah en till käftsmäll.”

Mörkt så mörkt. Hur ska hon toppa detta?

Slutet på boken är det sjukaste slutet på en bok. Och då var första bokens slut väldigt mörkt. Usch. Jag fick vid ett tillfälle lägga ner boken en stund för att jag blev förbannad över all förstörelse som skedde. Boken väver ihop historien från första boken med det man får uppleva under andra bokens gång så man tappar hakan, det är verkligen ett full circle moment och när jag läste det så kände jag att det var så självklart. Boken har humor, kärlek, äventyr och mörker, en så otroligt bra blandning. Jag ska ärligt säga att jag är lite nervös för att börja med nästa bok för det går ju inte att toppa denna men kommer jag då bli besviken? Det återstår väl att se… ✨

Har du läst boken eller kanske hela serien? Lämna gärna en kommentar om vad du tyckte eller feel free att skicka iväg ett DM till mig på Instagram om du vill prata om boken, det vore så kul att snacka detaljer med någon!

Tack för att du läst min ytterst stökiga recension 💜